When the life gets hard 1#

Varje kväll har jag börjat tänka ganska mycket, jag tänker på framtiden, dåtiden och bara allmänt. Dåtiden för mig har jag så sjukt dåliga minnen av för det mesta är minerna bara jobbiga och får mig till ett helt annan stämning. Som ni kanske inte vet så gick min mamma bort för 2år sedan av cancer, Det tog ungefär 2år för min mamma sen tog cancern henne… Genom de 2åren så förändrades mitt liv drastiskt, jag tappade bort mig själv och blev en helt annan person jag kanske skrattade och smilade på utsidan men på insidan så dog en bit av mig för varje dag som gick. Jag var knappt hemma genom den tiden. Det jag gjorde var att skolka på vardagarna och sedan på helgerna söp jag, när jag drack trodde jag att alla problem skulle gå bort, det gjorde det kanske för en stund sen mot slutet satt jag där och grät och mådde piss. Dagen min mamma gick bort så kom det som en chock för jag hade ignonerat allt! Jag låg och sov och vaknade av att jag kände på mig att min mamma skulle gå bort, jag smsade direkt mina närmaste vänner och sedan när jag väl var påväg upp från trappan så kom det.. Vägen upp kändes som flera mil.. Jag hörde hur min pappa och mina syskon grät och direkt sprang jag mot där min mamma låg, hennes ögon var öppna stirrandes mot fönstret som hon äntligen var fri från smärtan, smärtan hon hade kämpat igenom i 2års tid för att leva. När jag väl såg henne så fick jag panik jag gick fram och tillbaka, allt som jag hade ignonerat flög upp till ytan. Jag gick fram till spegeln och bara stod där och andades och försökte lugna ner mig själv, tillslut gick det och tårarna började rinna, jag gick mot min mamma tog tag i hennes hand och bara stod där ett tag. Jag fick först inte fram några ord men tillslut sa jag hejdå mamma jag älskar dig. Senare gick jag och satt mig framför henne medans min lilla syster på 9år gick fram för att säga hejdå. Min lilla syster grät och grät och sa bara mamma kom tillbaka, lämna mig inte. De orden och den stunden kommer alltid sitta fast i mitt minne som sten. Jag gick och satt mig i köket och det var då jag satt och stirrade i bordet medans tårarna rann ner från min kind. Efter ett tag kom bilen som skulle hämta min mamma, de tog mamma i en vit skåpbil och åkte iväg det var då jag tänkte det här är sista gången i mitt liv jag såg min mamma och fick hålla hennes hand. Timmarna gick och jag gick ut för att träffa mina kompisar. Vägen dit grät jag och när jag väl träffade alla och fick alla kramar så bröt jag ut i tårar, jag sprang iväg och satte mig bakom ett hus och kanske satt där i 10min och lugnade ner mig. Min mamma gick bort på sommarlovet till 9an. Så småning om så började jag skolan och jag gjorde mitt bästa , jag gick från 0poöng till 205poöng, jag kämpade genom hela 9an fast allt var så sjukt jobbigt, vissa dagar ville jag bara sitta hemma men det gjorde jag inte! Jag gick upp och satt mig i skolan försökte göra mitt bästa för min framtidsskull och min mammas skull, Nu när jag tänker tillbaka så bevisade jag för mig själv att inget är omöjligt bara om man försöker och försöker och aldrig ger upp. När livet är tufft så känns det som allt faller itu men man ska alltid se ett ljus i det mörka för allt blir bättre tillslut, Jag nådde mina mål jag hade då! Jag satte ribban högt att jag skulle fixa mina betyg få 200+ och det fixade jag! Inställningen är allt som gäller och glöden att fortsätta! Fortsätt och fortsätt, försök och försök! faila gång på gång men ge aldrig upp. Det kommer alltid en dag då du klarar det! Ge dig själv en klapp på axeln och kämpa dig upp! Det jag vill säga med det här inlägget är att inget är omöjligt bara man tror på sig själv! Tro på dig själv och se ditt mål så klarar du det!just keep

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.